Ny bok för de yngsta i förskolan

Jag hör ofta pedagoger som säger att de yngsta barnen är bortglömda i fortbildningssammanhang, under planeringsdagar, vid inköp av material och litteratur i förskolan. Därför blir det extra roligt när det kommer en ny bok för de yngsta barnen.

Författaren Stina Brandin har kommit ut med sin andra bok; Skuttis- det stora morotskalaset som vänder sig till barn 1-3 år. Med fina illustrationer av Hedvig Wallin får de yngsta barnen möjlighet att följa med Skuttis på sin väg till det stora morotskalaset.

Boken är skriven med en pedagogisk tanke att barn i tidig ålder ska få möjlighet att utveckla sin fantasi och sin språkliga förmåga genom interaktiva frågor. Denna kunskap lägger, i sin tur, grunden för ett fortsatt intresse för språkande och litteratur som barnen sedan bär med sig genom hela sin skoltid och in i vuxenlivet.

På varje sida i boken finns en eller flera frågor som ger pedagogen (eller föräldern) möjlighet att stanna upp och låta barnen, tänka, fundera och diskutera vad som kommer hända här näst, precis som författaren vill. Men jag ser en svårighet med att få barnen att känna att deras tankar och funderingar är intressanta när varje fråga har ett färdigt svar som presenteras i texten.

Jag tycker personligen inte att det gör något eftersom det finns en nyfikenhet i frågorna och de färdiga svaren för berättelsen framåt. Men den som högläser måste vara uppmärksam, lyhörd och lämna utrymme för att fånga upp barnens tankar för att på så sätt skapa nyfikenhet och delaktighet precis som författaren har tänkt.

I senaste versionen av Läroplanen för förskolan (Lpfö 18) står bland annat att förskolan ska sträva efter att varje barn:

• utvecklar sin förmåga att lyssna, reflektera och ge uttryck för egna uppfattningar och försöker förstå andras perspektiv,
• utvecklar nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, argumentera och kommunicera med andra,
• utvecklar intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner,
• utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa.

Genom att läsa Skuttis-Det stora morotskalaset, ser jag att pedagogerna på ett enkelt sätt kan arbeta mot flera av läroplanens språkliga strävansmål på ett lustfyllt och roligt sätt. Det går även att hitta matematiken i boken och koppla det till strävansmålen i matematik.

Några tips hur läsaren kan använda boken tillsammans med barnen:

• diskutera hur många morötter som säljs på torget? Räkna tillsammans eller rita lika många egna morötter.
• diskutera med barnen hur Skuttis ska göra för att få med sig alla morötterna som syns på bilden? Här kan barnen komma med många förslag.
• vilka färger kan barnen hitta på godsaffärens vägg eller vilka färger och mönster finns hos skräddaren? Kan barnen hitta samma mönster någonstans på förskolan?
• räkna hur många harar som sitter runt bordet.
• be barnen berätta vad de vill äta när de fyller år? Kanske morötter?
• barnen kan rita något de kommer ihåg från boken.
• ta fram handdockor eller gosedjur och spela upp bokens handling som en teater för barnen. Spelar ni teatern flera gånger under en längre tid är min erfarenhet att barnen snart kommer vilja ta över en eller flera av rollerna från er pedagoger och därmed utvecklar de både självkänsla, självförtroende, motorik, språklig och matematisk utveckling.

Skuttis- Det stora morotskalaset ger oss pedagoger stora möjligheter att få in stora delar av läroplanens innehåll på ett enkelt och lustfyllt sätt, något som känns viktigt när vi arbetar med de yngsta barnen.

 

 

 

 

Nu är den här! Vikariehandboken- Din guide till förskolan

Jag skriver Förskolebloggen för att inspirera dig som arbetar i förskolan och vet att du gör skillnad. Men för att kunna göra skillnad krävs att alla som arbetar är ett team runt barnen och det är där Vikariehandboken blir viktig för verksamheten och för dig som snabbt ska komma in i arbetet.

Jag har skrivit Vikariehandboken till dig som är ny eller ska arbeta som vikarie under en kortare eller längre tid i förskolan. Eftersom varje förskola är unik i utformning och förutsättningar kräver det ganska mycket anpassning och lyhördhet av en vikarie eller ny medarbetare.

Syftet med boken är att ge dig en överblick av uppdraget på organisationsnivå och i praktiken och samtidigt ge handfasta tips för att du snabbt ska känna dig trygg med vad som förväntas. För den som vill fördjupa sig eller veta mer om någon del i boken finns lästips efter varje kapitel.

Boken kan även användas som diskussionsunderlag i befintliga arbetslag för att skapa gemensamma synsätt, arbetssätt och rutiner i förskolan.

Vikariehandboken-Din guide till förskolan finns att köpa på Adlibris.se, Akademibokhandeln.se, Bokus.se samt i webbshoppen på Gothiafortbildning.se, där du även kan gå in och provläsa några sidor.

 

 

 

Påsken närmar sig

Påsken närmar sig och det brukar ge idéer och upplägg för det vi kallar påskpyssel. Men för att påskpyssla krävs en idé och varifrån kommer idén? Är det vi vuxna som styr vad barnen ska göra eller finns det möjlighet för barnen att vara delaktiga i valet av pysslet?

Utgå gärna från läroplanens strävansmål för att vara säker på att ni arbetar mot dem även under denna pysselperiod.

Även om barnen är delaktiga från början eller om vi vuxna bestämmer vad de ska göra för pyssel så är det viktigt att det är lätt att tillverka och att materialet ger barnen möjlighet att lyckas.

Visst kan man ha färdiga mallar, men min tanke är att barnen själva klipper ut , eller färglägger mallen, den slutliga formen och utseendet spelar ingen roll.

Här har barnen klippt ut vita pappersägg på egen hand. Under tillverkningen kan man prata om äggets form och andra geometriska former i barnens närhet. Därefter har de fått klistra på fjädrar och ögon helt efter sin egen förmåga. När fjärdarna ska väljas finns stora möjligheter att benämna alla olika färger.

 

Tillslut ska pysslet hängas upp någonstans och då kommer barns inflytande in, de får själva välja var påskägget ska hänga och torka.

På bilden kom ett barn på att det skulle hänga i påskriset, men har man inget påskris går
det lika bra med plastblommorna som står i fönstret. När ett barn kommer på detta så vill flera dekorera blommorna med sina ägg och där har vi både inflytande och tron på sin egen förmåga.

Glad påsk!

Tecken som stöd i kommunikation.

Att använda tecken som stöd i en barngrupp behöver inte innebär att barnen har behov av särskilt stöd eller att de har talsvårigheter. Tecken som stöd kan användas för alla barn hela dagen.

De yngsta barnen som ännu inte kan prata har möjlighet att göra sig förstådda med kompisar, men även till oss vuxna, detta skapar mindre frustration bland barnen.

De äldre barnen har möjlighet att få ytterligare ett språk med sig som underlättar alla kommunikation mellan varandra och mellan barn och pedagog. Då tal- och språksvårigheter ofta upptäcks redan på förskolan kan man se att det är positivt att alla barn lär sig tecken som stöd, därmed blir inget barn med svårighet utpekat, utan det blir en norm att tala med tecken som stöd med alla i gruppen.

Då tecken som stöd ger alla barn möjlighet att kommunicera minskar konflikterna mellan barnen. När alla barn kan uttrycka vad de behöver och inget barn behöver känna att pedagoger och andra kompisar missförstår minskar ilska och konflikter.

För att komma igång med tecken som stöd kan man börja med att titta på vilka ord man ofta använder under dagen på förskolan. Det kan förslagsvis handla om frukter, kläder eller mat. Introducera ett eller ett par ord på en samling, använd sedan dessa ord så ofta det går direkt i verksamheten. Man kan även sätta upp bilder på orden i hallen eller på avdelningen så föräldrarna kan se vilka ord ni arbetar med. Då får ni till ett samarbete med hemmet på ett lustfyllt och spännande sätt som dessutom sätter fokus på barns språkande.

God jul och gott nytt år!

Förskolebloggen tar lite ledigt över jul-och nyårshelgen och startar upp igen i början på januari 2017 med nya spännande inlägg. 

Jag önskar alla en GOD JUL och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Programmering med app

Här kommer en spännande fortsättning på hur ni kan arbeta med programmering i förskola och skola.

När varje barn har fått möjlighet att programmera sina kompisar och sig själva i era egna lokaler på förskolan eller i skolan som jag har beskrivit i tidigare inlägg, finns möjlighet att arbeta med programmering på lärplattor vilket är spännande för både barn och vuxna.

Jag har hittat några appar som är enkla att använda och du som pedagog kan på ett roligt sätt stimulera barnens abstraktionsförmåga och kreativitet, deras logiska och kritiska tänkande, deras förmåga att skapa fungerande algoritmer (instruktioner för att lösa en uppgift) och att skapa och känna igen mönster. Men viktigast av allt är ändå att barnen ges möjlighet att hitta lösningar genom att samarbeta med sina kompisar på ett kreativt sätt, det blir tydligt att allas åsikter kan vara viktiga för att lösa problemen för att få programmeringen att fungera.

För att enkelt komma igång med programmering på lårplattor tycker jag att ni kan prova ”Bleu-bee”. Det är en enkel app som inte kostar någonting och du som pedagog kan ge barnen olika uppgifter som ger olika lärande situationer beroende av vad just er barngrupp behöver träna på. I den här appen kan man välja på olika bakgrunder som barnen sedan ska göra en algoritm av utifrån en uppgift som du som pedagog ger dem.

Har man en barngrupp som behöver eller vill utmanas i att
skriva bokstäver kan man använda en bakgrund med alla bokstäver. Låt barnen programmera roboten så den rör sig över bokstäverna i en ordning så barnets namn eller ett nytt ord bildas.

En annan uppgift blir också att ett barn programmerar roboten att skriva ett namn eller ett ord och sedan ska de andra barnen skriva ner bokstäverna i ordet och ljuda fram vilket namn eller ord som kompisen programmerade. Är ordet felprogrammerat kan det bli många skratt och bra diskussioner hur ordet egentligen skulle ha stavats.

Har man en barngrupp som arbetar med geometriska mönster finns goda möjligheter att använda sig av en bakgrund som har geometriska former.

Ge barnen uppgifter att programmera roboten i lärplattan så den passerar förbi vissa former på sin väg mot det mål som ni har bestämt. Här kan man även benämna stora och små geometriska former för att göra det svårare eller mer komplicerat.

I lårplattan kan ni även välja andra bakgrunder som liknar olika världar där barnen kan ge varandra uppgifter att ta roboten från en plats till nästa.

Det som är en fördel är att man inte behöver köpa robotar utan allt finns i appen och barnen får möjlighet att skapa problem och sedan lösa dem genom algoritmer. Det som också blir en fördel med appen är att det inte finns något rätt eller fel, uppgifterna går att lösa på många olika sätt. Detta gör att du kan ge flera grupper samma uppgift, sedan kan grupperna samlas och resonera och diskutera kring olikheterna i lösningen av algoritmen.

 

 

Programmering av robotar

I tidigare inlägg har jag beskrivit hur man kan arbeta med programmering i förskolan. Jag har även givit lite tips och inspiration som kan göra att det är lättare att se vad programmering är och hur det kan användas som en metod för att nå strävans målen i läroplanen.

Varje programmerare har ett problem som de ska lösa, men för att lyckas lösa problemet krävs att programmeraren plockar i sär problemet i mindre delar. Viktigt är också att programmeraren analyserar hur varje del programmeras för att fungera tillsammans och lösa det ursprungliga problemet.

För att lyckas göra en programmering som fungerar som det är tänkt arbetar programmeraren gärna i team, där allas kunskaper och tankar är värdefulla för att utveckla och färdigställa programmeringen.

När barnen på förskolan får ett problem att lösa är tanken att de börjar samtala för att plocka i sär problemet i mindre delar. Sen återstår att diskutera sig fram till i vilka steg och i vilken ordning programmeringen ska sättas ihop för att fungera som barnen har tänkt.

Vill man börja med enkel programmering kan man läsa mitt tidigare inlägg om programmering.

Inspiration 1.
När barnen har programmerat varandra ett tag kan kan köpa in en liten robot som liknar en nyckelpiga, med programmeringsknappar på ryggen, se bilden. Men hjälp av knapparna kan man programmera den lilla roboten att gå i olika banor

Inspiration 2.
Du som pedagog kan utmana barnen i läsning, skrivning, matematik och mycket mer tillsammans med den lilla roboten. Rita ett rutnät där varje ruta är stor nog för att den lilla roboten ska få plats, se bilden. 

I matematik kan utmaningen gå ut på att barnen ska hjälpas åt att programmera roboten att gå genom rutnätet från siffran 4, fram till den figur som visar fyra symboler.

Inom språk kan barnen få i uppgift att programmera roboten att gå genom det uppritade rutnätet. Varje ruta innehåller olika bokstäver som tillsammans bildar ett eller flera av barnens namn eller ett ord. Barnen ska programmera roboten att ta sig mellan bokstäverna i rätt ordning för att bilda namnet eller ordet

Här finns det även en möjlighet att ha två grupper med barn som får två olika ord eller namn, de programmerar sin robot att gå mellan rutorna så ordet eller namnet bildas. Sedan byter de rutnät och robot med kompisarna och låter kompisarna sätta igång det andra lagets robot för att lista ut vilket ord eller namn det första laget har försökt skriva.

Spännande och intresseväckande för alla barn i alla åldrar. Tänkte tipsa om ytterligare programmering i nästa inlägg, håll utkik öfe mer spännande och utmanande programmeringar.

 

 

Programmering i förskolan

Programmering kan ju låta tråkigt och lite skrämmande, sätter du sedan ihop programmering med förskolan så kan man undra vad vi ska programmera i förskolan och hur ska det gå till?

Det intressanta uppstår när man börjar fundera kring vad programmering är och inser att nästan allt runt omkring oss i världen innehåller små datorer.

Eltandborsten, kylen, skruvdragaren, spisen, bilen, smartphones, tunnelbanan, tv:n, larm, brandvarnare, trafikljus, kassaapparater, självskanningsystem och kodlås m.m.
                     

Alla dessa uppfinningar innehåller små datorer som är programmerade så att vi människor ska kunna dra nytta av deras funktion. Alla dessa uppfinningar har kommit till genom att vi har haft ett mindre eller större problem som måste lösas.

Det som alla programmerade datorer har gemensamt är att de behöver behöver en eller gärna flera människor som programmerar dem för att de ska kunna fungera så som vi vill eller har tänkt.

Men för att få en liten dator att utföra vad vi vill eller har behov av krävs det att programmeraren delar upp det större problemet i mindre beståndsdelar. Det är den programmerade välden våra barn kommer växa upp i. Vårt jobb är att förbereda dem inför skolan men också inför livet, därmed blir det förskolans ansvar att arbeta med programmering.

Förskolans läroplan håller dessutom på att revideras, det nya innehåller kommer bland annat innebära att förskolan på ett eller annat sätt kommer behöva arbeta med programmering. Men för att visa att det inte är varken svårt eller krångligt kommer jag ge en liten idé så ni kan börja programmera redan nästkommande dag.

Min första tanke är att ni som pedagoger i verksamheten ger barnen i uppdrag att de ska ta sig från ett ställe till ett annat i förskolan genom att programmera varandra. Här krävs samarbete och att alla barn förstår att allas tankar är och synpunkter är viktiga.

Inspiration 1:
Barnen lägger ut en bana på golvet i form av papper med pilar på och programmerar varandra genom att ge muntliga instruktioner för hur många steg kompisen ska gå och vilket håll kompisen ska vända sig för att ta sig vidare och klara banan. Kompisen som blir programmerad måste göra precis så som den blir tillsagd, då kommer barnen snabbt märka om det saknas information, eller om det finns felaktig information i programmeringen. Se bilden.

Inspiration 2.
Barnen delas upp i mindre grupper och får en startpunkt, tillexempel ett streck på golvet i form av en tejpbit. Varje grupp ska sedan utse en kompis från sin grupp som de ska programmera att ta sig från tejpbiten på golvet till ett givet mål på förskolan, tillexempel hallen. Sen börjar gruppen fundera:

Hur många steg krävs för att passera genom ett dörrhål, vilket håll ska kompisen vrida sig för att ta sig runt ett hörn och hur många steg behöver kompisen ta genom den långa korridoren för att ta sig mot målet i hallen och så vidare. När barnen har räknat hur många steg och vändningar som kommer krävas för att programmeringen ska fungera är det dags för den programmerade kompisen att få de exakta instruktionerna och prova att ta sig till hallen.

Nu kommer kompisarna i laget kunna se om de har missat någon viktig information i programmeringen av kompisen. Kommer den programmerade kompisen ta sig förbi hörnen och dörrarna, kommer den programmerade kompisen klara att ta rätt antal steg i den långa hallen och sen ta höger på rätt ställe för att runda ett hörn, utan att gå in i väggen?

Om den programmerade kompisen når hallen har programmeringen lyckats. Men om man har missat att programmera att en dörr måste öppnas i hallen så får laget lägga till det i programmeringen och kompisen för prova igen. För att göra programmeringen svårare går det att lägga till hinder på vägen som den programmerade kompisen ska programmeras att ta sig förbi.

Leken bjuder på mycket skratt och allas tankar är värda att lyssna på vilket gynnar både samarbete och barngruppen som helhet.

Jag kommer återkomma till ytterligare tankar och tips om programmering i nästa inlägg. Håll utkik, jag tror det blir spännande.

 

 

 

 

Barngruppens storlek i förskolan

Har precis läst klart boken ”Barngruppen storlek i förskolan” av William, Sheridan och Pramling Samuelsson. Boken har tillkommit efter en fallstudie som har gjorts på uppdrag av Vetenskapsrådet och ligger verkligen rätt i tiden med tanke på att Regeringen precis har beslutat att återinföra riktlinjer för barngruppernas storlek i förskolan efter att Skolverket har kommit med sin rapport i frågan. Riktlinjerna är inte tvingande, men ändå en fingervisning om vad en lämplig barngruppsstorlek skulle kunna vara utifrån utvecklingspsykologisk- och socialpsykologisk forskning.

Min första tanke är att det är intressant att Regering och Skolverket återigen inför riktlinjer för barngruppen storlek och att boken kommer samtidigt. Detta måste innebära att man kan se att barngrupperna i förskolan växer och kanske är man oroad för kvalitén?

Författarna till boken ”Barngruppens storlek i förskolan” försöker ringa in vilka delar i verksamheten som har betydelse för barns lärande och en förskola med hög kvalité. En av aspekterna handlar om den fysiska miljön, dess utformning för att passa för barnen och hur man organiserar miljön för att stimulera lärande. Enligt författarna är det ofta kommunerna som har hand om förskolornas utformning, trots att de inte har specifik kunskap om varken barnens- eller personalens behov, vilket kan tyckas vara märkligt. Vidare menar författarna att många förskolor är byggda för färre barn än de antal barn som faktiskt vistas där, vilket kan inverka negativt på barnens möjligheter till lärande och personalens möjligheter att tillgodose och möta varje barn.

Ytterligare en aspekt som författarna har tittat på är förskollärarens kompetens. Dels kompetensen inom läroplanens målområden som man idag menar saknas. Men även att förskollärare måste ta tillvara på den forskning som finns kring barngruppens storlek och sedan kartlägger vilka behov den egna barngruppen har för att kunna motivera för förskolechef och ledning varför barngruppen måste vara en viss storlek.

Enligt författarna vill förskollärare kunna utmana varje barn i gruppen i högre utsträckning än vad de upplever att de kan göra. Vidare menar de att i en miljö med färre barn kan förskolläraren bli mer professionell i sitt möte med varje barn. När barngruppen blir för stor får förskolläraren lätt rollen som den som ska organisera för att undvika kaos och det vanligaste sättet blir då att dela upp den stora gruppen i mindre grupper. Detta är även ett verktyg för att förskolläraren ska hinna se alla barn.

Det författarna har kunnat se är även att det finns, minst, tre sätt att organisera barn i grupper.

1. Den första idén är att organisera en ”lekmiljö” där barnens lek står i fokus. Barnen väljer själva aktiviteter och i vilka kamratrelationer som leken ska ske. De leker ofta hela dagarna utan att någon vuxen finns närvarande och utmanar lärandet i leken.
2. Den andra möjligheten att organisera barngrupper är genom ”aktivitetsmiljön” som består av ett antal stationer med konkreta aktiviteter som ger förskolläraren möjlighet att kontrollera vad och var barnen leker. Denna metod att organisera kan göra det svårt för förskolläraren att följa varje barns lärprocesser då fokus riktas mot att barnet ska göra något på aktivitetsstationen istället för att förskolläraren kan utmana barnet att utforska omvärlden utefter barnets intresse.
3. Den tredje metoden kallar författarna för den ”kommunikativa lärandemiljön”. Även här organiseras barnen i mindre grupper som bygger på barnens intressen. Tillsammans med förskolläraren experimenterar och kommunicerar barnen kring olika innehåll och fokuset ligger i barnets förändrade förståelse och inte i själva aktiviteten. Förskolläraren planerar verksamheten utifrån läroplanens mål och använder målen som riktmärke i diskussionen och interaktionen med barnen för att leda lärandet framåt mot målen. Enligt författarna har forskningen kommit fram till att detta arbetssätt finns på förskolor med hög kvalité.

Det jag tycker är intressant i diskussionen om barngruppernas storlek är att forskningen visar tydligt att stora barngrupper ger svårigheter att att hinna kommunicera och samspela med barnen som den ”kommunikativa lärandemiljön” och läroplanens intentioner menar. Denna metod är i sin tur det yttersta kriteriet för hög kvalité menar författarna. Så hur stor möjlighet finns det egentligen att arbeta med hög kvalité inom förskolan? Är barngrupperna för stora utifrån läroplanens intentioner?

En aspekt som författarna inte lyfter är den att förskollärare och andra som arbetar på förskola ofta drabbas hårt av sjukfrånvaro, antingen långvarig i form av sjukskrivningar pga av hårt fysiskt arbete, tunga lyft eller vanliga förkylningar. Enligt mig får förskollärare ofta ”trolla med knäna” för att få ihop verksamheten. Av egen erfarenhet vet jag att man ofta får arbeta utan vikarie när hela eller delar av arbetslag är borta. Samtidigt kan det innebär stor stress för ordinarie personal när man arbetar med vikarie då barnen kan vara känsliga för nya människor. Jag menar att det är viktigt att titta på ytterligare aspekter av hur stor barngruppen kan vara.

Jag menar precis som författarna att förskollärares kompetens är viktigt, men den kan inte utnyttjas om inte alla i arbetslaget känner till sina ansvarsområden. Vidare menar författarna att en genomtänkt struktur med en tydlig arbetsfördelning ger en trygg barngrupp och detta kan inte uppnås om någon hela tiden är sjuk i varje arbetslag. Så därmed blir den fysiska och psykiska välmåendet bland personalen på en förskola också en viktig faktor för hur stor barngruppen kan vara.

Hur stora barngrupper har ni på er förskola? Vad är en rimlig storlek på en barngrupp? Vilka kriterier tycker ni man också måste måste titta på för att bedöma vad som är lämplig storlek på en barngrupp? Skriv gärna till förskolebloggen, mailadress hittar ni i högerspalten. Eller skriv direkt här på sidan.

Prova själv eller använd förebilder?

”Det jag hör glömmer jag, det jag ser kommer jag ihåg, det jag gör förstår jag” /Konfusius

Tänker att det är en spännande tanke som jag känner igen från arbetet i förskolan. Jag arbetar mycket med att lyssna på barnen, göra dem delaktiga och medforskande. Har barnen inspirerats av något så menar jag att deras frågor kommer av sig själva, de vill prova saker och försöka på egen hand och då gäller det att låta dem prova, eller?

Läser just nu boken ”Hur vi lär” av Hattie och Yates (2015) som nyligen har kommit ut och fått mycket uppmärksamhet. Jag tycker att de båda författarna lyckas få till en trovärdig och bra diskussion genom boken med en viss igenkänningsfaktor från yrket.

I boken tar författarna bland annat upp vilka fördelar det kan vara för en nybörjare att få studera hur någon annan löser ett problem eller en uppgift innan de själva sätter igång. Författarna menar att uppmärksamheten då kan riktas mot den information som förmedlas utan att man behöver bekymra sig för att producera ett svar eller hantera motgångar.

Här kommer den svåra balansgången mellan att låta barnen själva prova sig fram och att själv, som pedagog visa, eller uppmuntra någon annan att visa hur man gör för att barnen ska få möjlighet att just observera. Författarna menar att när observatörer har möjlighet att att studera noggrant kan deras lärande bli större än hos människor som utför samma uppgift utan social modell. Intressant.

Hur förändrar detta vårt sätt att se på barns lärande i förskolan? Hur förändrar det vårt sätt att se på åldershomogena barngrupper? Vilka förebilder har barn som går i åldershomogena grupper? Vilket lärande sker i ålderblandade grupper i förskolan? Har pedagogerna en viktig roll som modell för barnens

fortsatta lärande? Hur viktig är pedagogens närvaro i leken för barnens utveckling?

Hur tänker du som pedagog i förskola, förskoleklass och skola? Maila gärna eller svara direkt nedan.